Mitt liv med AIK & LCHF: Historiska händelser nu och då 25 September

1066 – Slaget vid Stamford Bridge, då anglosaxarna under ledning av kung Harald Godwinson besegrar landstigande norrmän under kung Harald Hårdråde, vilken stupar i slaget.

Slaget vid Stamford Bridge utspelade sig i byn Stamford Bridge, East Riding of Yorkshire och anses i England ofta markera slutet på vikingatiden. Slaget ägde rum den 25 september 1066 efter att den norske kungen Harald Hårdråde och dennes hird hade landstigit i England med 300 skepp och, några dagar tidigare, besegrat jarlarna Edwin av Mercia och Morcar av Northumbria, vid Gate Fulford strax söder om staden York.

Kung Harald Hårdråde stupade i slaget vid Stamford Bridge i strid mot kung Harald Godwinson. Nitton dagar senare förlorade den sistnämnde själv sitt land och sitt liv i slaget vid Hastings. Slaget vid Stamford Bridge måste anses vara en av de mest betydelsefulla segrarna inte bara i det vikingatida perspektivet, utan också i det medeltida. Här kunde engelsmännen till sist svara emot vikingarna och deras taktik. Nordborna hade hittills kunnat förlita sig på sin taktik av snabba förflyttningar av välbeväpnade, förhållandevis stora trupper. Hastiga omgrupperingar besitter en stor del psykologisk verkan, vilken troligen hade givit vikingarna en nog så stor del i den framgångsrika krigföringen. Kanske lika stor del som själva segrarna. Engelsmännen hade nu kommit på att man själva, för att kunna möta denna taktik, snabbt måste kunna mobilisera sina styrkor för motangrepp. Det var denna taktik Harald Godwinson lyckades genomföra vid Stamford Bridge. Tre dagar senare landsteg Vilhelm Erövraren vid Pevensay Bay i närheten av Hastings. Detta var 40 mil att marschera för kung Haralds styrkor. Man försökte att upprepa den nyss vunna framgången över vikingarna (enligt Heimskringla var det ändå ytterligt nära att vikingarna vann slaget), men på grund av en rad omständigheter, kanske inte minst utmattning och övermod i olycklig kombination, förlorade man England vid Hastings.

1598 – Hertig Karl (sedermera Karl IX) besegrar Sigismund i slaget vid Stångebro under kriget mot Sigismund, vilket får till följd att Sigismund förlorar den svenska kronan och hertig Karl övertar ledningen av landet.

Slaget vid Stångebro utkämpades vid Stångebro i Sankt Lars socken strax utanför Linköping, den 25 september 1598, mellan hertig Karl (sedermera Karl IX), och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Hertig Karl segrade och kunde därmed i praktiken avgöra Kriget mot Sigismund.

Slaget är känt för att vara den sista inbördesstriden och religionsstriden på svensk mark. På ena sidan stod de svenska protestanterna, under ledning av hertig Karl, och på den andra sidan stod de svenska katolikerna, anförda av en svensk kung, även om de senast nämnda styrkorna hade stora inslag av utländska soldater. Kungen Sigismund var dessutom hertig Karls brorson samt att det fanns medlemmar ur samma familj på båda sidorna.

Kriget mot Sigismund, konflikten mellan Sigismund och hertig Karl hade pågått i några månader. Nyligen hade Sigismund segrat i slaget vid Stegeborg, men avstått från att göra det mesta av segern, och därefter förflyttat sig med sina soldater till Stångån vid Linköping. Hertig Karls stridstörstiga armé följde efter och båda sidorna förstod att striden var nära.

Karl placerade sin styrka på västra sidan om Stångån. Sigismund följde exemplet och ställde upp sina 8 000 soldater på den östra sidan. En tjock dimma steg upp från ån och försvårade båda härarnas sikt. Sigismunds soldater spelade överlägsna och ropade ”Karl buskekrypare” till hertigen.

Efter en lång väntan, då båda härarna avvaktat i slagordning, stod inte Sigismunds armé ut längre. Vakter placerades vid åns två broar, Lilla och Stora Stångebro, och kanoner ställdes upp på den östra sidan. Den övriga styrkan gick in i Linköping.

En del historiker tror att Karl studerat fiendens rörelseschema och att han tagit hjälp av Linköpings borgmästare. Samtidigt som soldaterna tågade in staden, ringde storklockan i domkyrkan som en signal till svenskarna. Svenskarna gick till anfall och det visade sig snart att hertig Karl visste mycket om Sigismunds mäns förflyttningar.

Efter att hertig Karl lämnat ett falskt förhandlingsförslag med innebörden av en oönskad strid, drog sig Sigismunds styrkor tillbaka mot lägret vid andra sidan ån. Då fick två av hertigens officerare, Anders Lennartsson och Samuel Nilsson, order om att gå med en styrka mot Stora Stångebro för att attackera den återtågande armén i ryggen. En annan styrka, under ledning av Hans von Masenback och Anders Nilsson, gick mot Lilla Stångebro. Sigismunds brovakter hann slå larm om anfallet innan de röjdes ur vägen. Samtidigt löstes dimman upp och sikten blev klar.

Den polska ledningen sände Arvid Drake med Smålands ryttare mot Stora Stångebro och Västgöta ryttare samt fotfolket mot Lilla Stångebro. Sigismunds soldater inleder striden dåligt, varvid Arvid Drake med de småländska ryttarna trycktes tillbaka med stora förluster som följd. Hertig Karls män erövrade deras artilleri och förde det till en höjd vid Stora Stångebro.

Johan Gyllenstierna, en av Sigismunds anhängare, och den som förde adelsfanan, ville trots den svåra situationen göra ett anfall till mot Stora Stångebro. Han stoppades dock av Lindorm Ribbing som sade att adelsfanan endast skulle skydda Sigismund. Gyllenstierna förstod budskapet och avvaktade. Därmed hade Karl vunnit striden om Stora Stångebro.

Vid Lilla Stångebro rasade striderna fortfarande. Där hade Sigismunds män tagit sig över ån och sökt en bra position på en höjd på den östra sidan. Bakom en gärdsgård stod deras kanoner. Uppställningen visade sig vara lyckad. De attackerande anhängarna till hertig Karl tvingades snart retirera till en närliggande höjd, och en blodig strid uppstod när Sigismunds soldater följde efter.
Anders Lennartsson och hans soldater, som segrat vid Stora Stångebro och kommit till undsättning, gick genast till anfall mot Sigismunds fotfolk. Eftersom Sigismunds fotfolk inte fick någon ryttarhjälp kunde Lennartssons krigare bryta in i deras led och massakrera. De utlämnade fotsoldaterna började fly mot bron där det uppstod panik, samtidigt övertog hertig Karl Sigismunds artilleri vid Lilla Stångebro. Hertig Karl fick därmed total kontroll över slaget och Sigismunds trupper tvingades fly.

När Karl insåg att han segrat kastade han sig ner på marken och tackade Gud, samtidigt kom en man från Sigismund och bad om vapenstillestånd. Karl gav order om eldupphör och förhandlingar inleddes mellan parterna. Sigismund tvingades dra tillbaka sin här från Sverige och acceptera flera hårda krav. Efter det stränga fördraget träffades kungen och hertigen för en middag på Linköpings slott.

Följderna av slaget vid Stångebro blev att Sigismund flydde till Polen och att hertig Karl fick bättre kontroll när det gällde kampen för att avsätta kungen och själv ta makten. Slaget var alltså en avgörande punkt i Kriget mot Sigismund. Många Sigismundvänliga adelsmän togs också till fånga och avrättades senare under Linköpings blodbad 1600.

Vi firar födelsedag:
1946 – Johannes Brost, svensk skådespelare.